Alla mina eget perspektiv

Spegling – att göra barns inre verkligt

Som jag nämnde i föregående inlägg som överförs känslan av mental och emotionell närvaro från förälder till barn genom spegling, dvs att föräldern anpassar sitt eget uttryck av röst, kroppsspråk och ansiktsuttryck efter vad barnet känner. För att en förälder ska kunna göra detta krävs att föräldern är med barnet och kan läsa av barnets inre värld av känslor på ett någorlunda bra sätt, dvs mentalisera.

Det måste inte alltid vara perfekt, alla föräldrar kommer spegla fel (eller inte alls) många gånger under ett barns uppväxt, det behöver bara göras “tillräckligt bra”. För problem uppstår när bristande mentalisering/spegling blir ett dominerande mönster, eftersom detta då är den tillvaro som det mycket adaptiva barnet kommer att anpassa sig efter. Bristande spegling uppstår naturligtvis också när barn lämnas ensamma eller liknande i alltför stor utsträckning.

Den kända psykologen Tor Wennerberg uttrycker det så här:

Den psykologiska utvecklingen under barndomsåren är i mycket hög grad beroende av att barnet får bekräftelse utifrån, att anknytningspersonen mentaliserar om barnet och på det sättet tillskriver barnet inre, mentala tillstånd som känslor, vilja, impulser och önskningar. Barnet föds med en outvecklad hjärnbark, oförmöget att reglera sina affekter.

Det som ligger till grund för utvecklingen av dess egen förmåga till affektreglering och mentaliserande självförståelse är att barnet, i tillräckligt hög grad, möter mentaliserande förståelse från sina anknytningspersoner. På så sätt blir barnets eget inre liv så småningom tillgängligt för introspektion; barnet blir verkligt med sig själv när dess inre, mentala liv speglas i anknytningspersonernas ansikten, i deras verbala och icke-verbala känslomässiga kommunikation med barnet.

Själv och tillsammans [1], sidan 51

Med andra ord, om man vuxit upp i en miljö där vi blivit mentaliserade och fått våra känslor speglade, så lär vi känna vår insida på ett sätt som gör den verklig (och mindre skrämmande för oss). Och i andra fall så kommer vi likväl ha en insida med känslor och mentalt liv, men den kommer vår svår att förstå och på olika sätt otillgängliga för oss. Våra känslor finns där och vi blir påverkade av dem, men vi förstår dem inte. Vi kanske har ångest, men vi har svårt att resonera om varför, eller så måste vi tvinga oss att ha saker att göra hela tiden för att distrahera oss själva från att känna de känslor som annars bubblar upp.

Avslutningsvis skulle jag vilja ta med ett citat som jag tycker sammanfattar bra hur viktig föräldra-barn-interaktionen är och att föräldrar bör vara medvetna om att att alla de små ögonblick av spegling spelar väldigt stor roll för barn att utveckla förståelse för sig själva och sina känslor.

Det nyfödda barnet vet knappt att det existerar, än mindre vad det har för tankar och känslor. Det behöver hjälp från omgivningen för att lära sig vem det är och vad det känner. Barnet lär sig genom att anknytningspersonerna [ofta föräldrarna] tillskriver det en vilja och visar vad det känner genom att spegla dess inre tillstånd med hjälp av ansiktsuttryck, gester, ord och röstläge.

[…]

Man kan säga att barnet under sina första levnadsår får tusentals eller kanske snarare miljontals små lektioner i känslor, vilja och identitet, vilka gör att det långsamt lär sig urskilja och identifiera sina känslor och uppleva att det är en sammanhållen person med ett eget perspektiv på verkligheten.

Mentaliseringsboken [2], sidan 45.

Referenser:

  1. Själv och tillsammans, Tor Wennerberg, Natur & Kultur, 2013
  2. Mentaliseringsboken, Per Wallroth, Karneval förlag, 2010