Alla mina eget perspektiv

Mental närvaro – att spegla känslor

Som barn fram till någon viss ålder kan vi inte styra eller direkt påverka liv själva. Vi kan bara reagera, känna, uttrycka våra känslor och hoppas att det finns någon som mentaliserar oss, dvs försöker tolka de känslor vi ger uttryck för.

Det säger sig själv att vi skulle dö om ingen kunde mentalisera oss när vi skriker av hunger och förstår att vi behöver äta, eller sova, eller tas till sjukhus för någon sjukdom eller bara tröstas. Men för oss människor, som är väldigt “psykologiska” så behöver barn betydligt mer för att hjärnan, kroppen och den mentala hälsan ska utvecklas väl:

Det räcker inte att anknytningspersonen är fysiskt närvarande för att barnet ska känna sig tryggt och utvecklas väl. Anknytningspersonen måste också vara psykologiskt närvarande och läsa av barnet och svara på dess signaler. Ett litet barn kan inte självt hantera sina känslor utan riskerar hela tiden att bli överväldigat av sina starka känslor.  Det behöver en vuxen person som kan lugna och trösta och visa att saker inte är så farliga som de verkar.

Mentaliseringsboken, s 38. [1]

För att på ett effektivt sätt kunna vara mentalt närvarande hos ett barn, så underlättar det så klart oerhört om man förstår hur man får ett barn att känna vår mentala närvaro. Som jag nämnt tidigare har barn en bred uppsättning medfödda förmågor, och däribland förmågan att läsa och känna av ansikten och ansiktsuttryck.

Man kan helt enkelt kommunicera med barn genom visa känslor med ansiktet, och det kommer ge en påtaglig emotionell respons hos barnet. Och det här är rentav en av nycklarna när det gäller att ge barn goda förutsättningar att utveckla trygghet och en god mental hälsa, barn lär sig nämligen att förstå sina egna känslor när de “speglas” genom personer på utsidan.

Och som alltid så har föräldrarna, eller rättare sagt, barnets anknytningspersoner en särställning här. För barn kommer hela tiden läsa av omgivningen och säkerställa att dess förälder finns där, även mentalt, och speglar deras egna känslor.

För att illustrera detta så lägger jag in ett klipp här, som visar ett barns reaktion när mamman “stänger av” sin mentala närvaro, dvs slutar spegla sitt barns känslor och känslouttryck:

Nu har tyvärr inte alla föräldrar kunskap om det här, eller så kan det vara yttre stressorer som gör att föräldrar inte har möjlighet till den omfattande mentala närvaron som krävs. Föräldrarna kanske själva måste fokusera på att fly krig, hitta jobb, genomgå en separation, flytta eller av andra anledningar i första hand hantera sin egen situation och sina egna känslor.

För att förstå oss själva, och på vilket sätt vårt eget känslosystem anpassats efter våra tidiga år i livet, så är det viktigt att funderar kring hur vi hade det som barn. Jag kan garantera att alla föräldrar gjort allt vad de kunnat för oss – efter egen förståelse och mentaliseringsförmåga, men likväl har vi alla tvingats anpassa oss till ett beteende som maximerade vår kontakt med våra föräldrar eller anknytningspersoner.