Alla mina eget perspektiv

Att bli människa – i ett hav av känslor

De senaste blogginläggen har handlat om att hur föräldrars stressnivåer påverkar barn under graviditet, och om lite om hur viktigt det är att föräldrar mentaliserar sina barn för att de/vi själva ska kunna utveckla en god mentaliseringsförmåga och en god psykisk hälsa.

Alla människor och barn är olika, men vi som människor har samtidigt ett flertal medfödda system som alla finns där för att på något sätt för att öka våra överlevnadschanser.

En av de här sakerna som jag fastnade lite för i en bok jag läste handlade om att barn redan vid födseln med kan urskilja sin mammas röst:



Spädbarn kan till exempel skilja mellan olika föremål och känna igen föräldrarnas röster. När lär sig barnet sådant? Den frågan har man försökt besvara genom att låta nyfödda barn få suga på en napp som var kopplad till en bandspelare. Genom sitt sätt att suga kunde barnet framkalla antingen sin mammas eller en främmande kvinnas röst. Merparten av barnen sög oftare så att de kunde få höra mammans röst (…) och detta redan från första levnadsdagen.

Utvecklingspsykologi, s. 78 [1]

Hur kan vi förstå det här? Finns det något slags medvetenhet i barnet? kan barnet “känna igen” mammans röst? På sätt och vis, men framförallt är det ett bra exempel på hur “adaptivt” barn fungerar.

I ett hav av känslor, kommer en viss rörelse, vad som helst som känns bättre och kan ge trygghet att utföras.

Om föräldern har god mentaliseringsförmåga kan den möta barnets behov. Men vad händer om t ex en förälder inte har en god mentaliseringsförmåga? Som en förälder som själv får panik av barnskrik?

Även då kommer barnet att vara adaptivt, och med tiden anpassa sitt känslouttryck så att det “passar” föräldern. Och det här är något som kommer ha en enorm påverkan på vår personlighet, vårt liv och vår förmåga att förstå och vara medvetna om våra och andras känslor.

Nyfödd pojke. 🙂

Referens:

  1. Utvecklingspsykologi, Hwang och Nilsson, Natur och Kultur, 2011