Alla mina eget perspektiv

Gener och miljö, och vikten av att känna sig förstådd.

För att förstå hur hjärnan och vi själva påverkas av våra erfarenheter och sociala interaktioner  så ska jag försöka förklara lite om det. Att vi är olika bra på olika saker, reagerar känslomässigt olika på olika saker, ja helt enkelt att vi har olika personligheter, beror i grund och botten på två saker: våra gener och den miljö som påverkat eller påverkar oss i livet.

Många gener är gemensamma för alla människor, för trots att vi människor är väldigt olika, så är det ju i regel ganska enkelt att se på en människa att det är en människa. Många gener som är gemensamma för alla människor kommer däremot inte till uttryck eller användning hos alla människor, även om vi har dem. Och nu tänkte jag ta en av mina favoritböcker till hjälp igen för att förklara det här.

“En gen är en uppsättning instruktioner i DNA för att skapa ett protein. Det finns omkring 22000 gener i det mänskliga genomet. Trots att proteinerna är viktiga för funktionen i alla nervceller finns det inga celler som behöver alla de 22000 generna. Därför aktiverar nervcellerna, liksom andra celler, bara de gener som krävs för de egna behoven. Efterhand som behoven förändras sätts andra gener på eller stängs av. Detta föränderliga mönster av aktiva gener är särskilt märkbart hos synapserna  [nervkopplingar/nervändar]. Det här är viktigt eftersom förändringar i nervkretsarnas anslutningar gör det möjligt att lära av erfarenheten. Föreställ dig en nervkrets som upptäcker ett potentiellt hotande sensoriskt stimuli. Om hotet kvarstår krävs förstärkta anslutningar inom kretsen för att öka beredskapen. För att uppnå detta skickas signaler ut från nervcellernas skarpa ändar – synapserna – till deras kärnor där DNA beordras att aktivera de nödvändiga generna. Nybildade synapsförstärkande proteiner rusar därefter iväg till samma synapser som nyss beställde dem. Så samtidigt som generna utan tvekan påverkar hjärnans funktion, innebär det faktum att de kan påverkas av sin omgivning att vårt beteende befrias från en rigid genetisk determinism eftersom hjärnans genetiska maskineri svarar på och anpassar sig till förändrade omständigheter.

Hjärnan på 30 sekunder, s. 20

Detta innebär att miljön vi vistas i kommer att påverka hjärnans funktionssätt och vilka funktioner som utvecklas/avvecklas. Att vi bär på en gen är en förutsättning för att den ska kunna komma till uttryck, men generna måste aktiveras för att komma till användning. En sådan funktion, och väldigt viktig sådan, är mentaliseringfunktionen. Mentaliseringsförmågan uppstår nämligen ur en specifik upplevelse. Karterud och Bateman, två stora namn inom mentaliseringsteori förklarar det kort och kärnfullt så här:

Mentaliseringsförmågan utvecklas ur en upplevelse av att bli förstådd.

Menaliseringsbaserad terapi, s. 68

I vilken utsträckning vi upplever att vår omgivning har förståelse för våra tankar och känslor som barn kommer ha en avgörande betydelse för utvecklingen av vår egen mentaliseringsförmåga. I vilken utsträckning detta sker beror i sin tur på i vilken utsträckning människorna i vår omgivning (i första hand föräldrarna) bemöter oss på ett mentaliserande sätt. Med andra ord att vår omgivning försöker förstå våra känslor, tankar och behov, visar oss förståelse och inte över- eller underreagerar på våra känsloyttringar. Därför är det t. ex. viktigt att föräldrar kan vara accepterande för att barn kan födas med olika gener och t. ex. vara olika känsliga, alla behöver nämligen bli förstådda utifrån sina egna förutsättningar och sin egen upplevelse.

Vi kan alltså aldrig beskylla oss själva när vi eventuellt inser att vi kanske inte har så bra mentaliseringsförmåga. Samtidigt kan vi aldrig kräva att andra ska förstå oss rakt av, även om det hade varit eftersträvansvärt. Men det finns en person som vi spenderar mer tid tillsammans med än någon annan, nämligen oss själva. Vi interagerar med oss själva hela tiden, och det kommer också att påverka vår upplevelse. Så något som vi alla kan börja med är helt enkelt att skapa förståelse för oss själva. Men det kräver nyfikenhet och att vi funderar kring vilka händelser i livet har påverkat oss som lett fram till att vi är de vi är.

Att skapa förståelse och acceptans för sig själv har blivit ett en grundläggande princip för ett antal terapiformer på senare tid. På Karolinska i Stockholm har man till exempel ganska nyligen startat upp Center for Social Sustainability där man forskar på och lär ut terapiformen “Compassionate Mind Training” (CMT) i syfte att stärka patienternas självmedkänsla. Jag tycker det verkar väldigt lovande, även om jag tycker att det uttalade målet borde vara att utveckla mentaliseringsförmågan i stort, d.v.s. skapa en förutsättning för förståelse både för sig själv OCH andra.

För om vi förstår oss själva men inte andra, så har vi liksom bara nått typ en tredjedel, att inte uppleva att vi förstår andra kommer ofrånkomligen leda till en upplevelse av att vi ändå är oförstådda. Och då har vi fortfarande inte skapat de bästa förutsättningarna för en utveckling av mentaliseringsförmågan och därmed våra möjligheter att leva det liv vi vill och vara lyckliga. I slutänden vore det optimala om vi själva kan ha en så pass välutvecklad mentaliseringsförmåga att vi kan bemöta andra på ett mentaliserande sätt och därmed skapa förutsättningar för andra att utveckla sin mentaliseringsförmåga genom upplevelsen att bli förstådda av oss.