Alla mina eget perspektiv

Att känna känslor (och tänka tankar) – del 2

Detta är det femte inlägget som handlar om begreppet mentalisering, om du inte läst introduktionen till mentalisering: “Att mentalisera – det viktigaste ordet som de flesta av er aldrig hört talas om” så gör gärna det.

Jag hade egentligen tänkt att dela upp blogginläggen i två stråk ett tag framöver, ett om känslor och ett om tankar. Men nu på sistone har jag börjat få svårt att göra en logisk separering. Våra känslor påverkar våra tankar och våra tankar påverkar våra känslor.

Allt som händer i kroppen och hjärnan, alla tankar, alla känslor och minnen kan brytas ned till förklaringar på molekylnivå, något som som borde vara okontroversiellt oavsett om man utgår från evolutionära eller religiösa förklaringsmodeller. En av de allra mest betydelsefulla biologerna någonsin, Francis Crick, uttryckte det såhär:

“Du, dina glädjeämnen och sorger, dina minnen och ambitioner, din personliga identitet och fria vilja, är ingenting annat än aktivitet i en samling nervceller och deras molekyler.”

Hjärnan på 30 sekunder, sidan 8

Jag kommer inte lägga tid på att i detalj försöka förklara hur hjärnan är uppbyggd och hur nervcellerna fungerar osv, men det är ändå bra att börja på den nivån för att få en förståelse för de mentala och emotionella processerna som sker inom oss.

Hjärnan är uppbyggd av miljarder av nervceller som kommunicerar elektriskt och kemiskt. Elektriskt inom sig själva och kemiskt mellan varandra i de så kallade synapserna (se bild nedan) genom att olika signalsubstanser frigörs när nervändarna nås av en elektrisk impuls.

Hur vi sedan reagerar eller känner inför en viss sensorisk (inkommande sinnena) signal är inte alls självklart rent biologiskt. Signalsernas vägar kommer nämligen bero på vilka erfarenheter och minnen vi har.

Anledningen till det här är kan beskrivas med en enkel princip, nämligen att “nervceller som avfyrar impulser tillsamman också sammankopplas” (Hjärnan på 30 sekunder, s. 38). Ett minne av en situation kopplas till en lukt som vi kände just då, ett annat minne kopplas ihop med en obehagskänsla o.s.v. beroende på hur erfarenheten/situationen såg ut. På det sättet kommer det att skapas nervbanor i hjärnan som på ett mekaniskt automatiserat sätt får vår känsloapparat att reagera enligt ett visst mönster beroende våra erfarenheter.

Allt detta blir till vår egen verklighetsupplevelse, något som bara “är”. Tyvärr så är det ganska låg sannolikhet att våra befintliga nervkopplingar är optimala för oss. Just därför är det ENORMT viktigt att förstå att hjärnan är plastisk, föränderlig, och kommer att ändra sitt arbetssätt med nya erfarenheter. Men för det krävs dels att vi mentaliserar, dels vågar utmana våra rektionsmönster för att överbrygga de existerande nervkopplingarna.

Med tiden glömmer vi ofta bort de specifika minnena, alternativt att vi glömmer bort att våra obehagskänslor uppstod där och då. Men nervbanorna och reaktionsmönstren finns kvar ändå och blir till “självklara” delar av vår vardag, att ifrågasätta dem känns ofta lika surrealistiskt som att ifrågasätta om verkligheten är verklig.

Slutligen finns det fall av nervkopplingar som får väldigt speciella konsekvenser, och det är t. ex. vi som har nervbanor där hot och trygghet är sammankopplade, ett slags tvärtomvärld mot hur det “borde” vara. Det kan bli så att vi upplever skräckkänslor i situationer som borde generera trygghetskänslor, t. ex. när någon vi tycker om berättar att de älskar oss. Tyvärr är de här nervbanorna ofta väldigt starka eftersom de är tillkomna genom väldigt starka upplevelser, många kommer att leva med dem hela livet om man inte mentaliserar över dem.

 

Synaps

Synaps, mellanrummet mellan två nervceller där kemiska signalsubstanser frisätts och gör att två nervceller kan kommunicera sinsemellan. Bild: Student Science