Alla mina eget perspektiv

Tvärsäkerhetens återvändsgränd del 2 – Freuds misstag

Detta är det tredje inlägget som handlar om begreppet mentalisering, om du inte läst de tidigare: “Att mentalisera – det viktigaste ordet som de flesta av er aldrig hört talas om” och “Tvärsäkerhetens återvändsgränd” så gör gärna det innan du läser det här.

En vital del av mentalisering är alltså att kunna förhålla sig till osäkerhet, eftersom det är en förutsättning för kunna leva med en långsiktigt hållbar trygghet. Det handlar mycket om att kunna leva med förståelsen att vårt eget perspektiv inte är det enda möjliga utan bara är ett av flera möjliga perspektiv och att sedan vara öppen för att kunna byta perspektiv när vi får nya insikter och ny information.

Vad har det här att göra med Freud och hans misstag? Jo, det återkommer jag till snart, först tänkte jag bara ta lite bakgrund. Många har nog hört talas om Sigmund Freud – även kallad den moderna psykologins och psykoanalysens fader. Han var verksam mestadels första halvan av 1900-talet och gjorde (tillsammans med Josef Breuer) helt banbrytande arbete inom psykiatri och behandling av psykiskt relaterade sjukdomar. Om du läser en psykologibok så är det stor chans att den tar sitt avstamp just i Freud och hans upptäckter.

Från och med Freuds grundande av psykoanalysen så kan man säga att målet med de flesta psykoterapeutiska behandlingar har handlat om medvetandegörande för patienterna (läs alla vi som någon gång haft ångest). Medvetandegörande innebär att hjälpa patienten att förstå sig själv, sina behov, känslor och på så sätt ge en medvetenhet om vilka inre konflikter och mentala och känslomässiga processer som skapar ångesten, på sätt och vis lite som att bygga upp mentaliseringsförmågan alltså.

Freud var som sagt banbrytande, han tänkte i banor som ingen hade tänkt förut. Det sägs att han blev utskrattad i början och hade svårt att få några patienter till sin klinik. Fast han hade ju förstått att han verkligen var något på spåren, så det var kanske inte så konstigt att han tyckte att han fick lära sig att försvara sin sak och upplevde att andra inte förstod lika bra. Till hans försvar ska även sägas att han faktiskt i grunden ändrade uppfattning några gånger under sin karriär, men ändå tycks han vid varje ny insikt fastnat i sitt eget perspektiv och stängde sig för andras perspektiv och tolkningar, även sina patienters och lärjungars.

Det Freud och Breuer upptäckte var att man kunde bota psykiska sjukdomar genom att få patienter att minnas, prata om och koppla ihop olika sjukdomssymptom med specifika, i regel starkt känslomässiga händelser som blivit bortträngda i minnet. Målet var att få patienterna att minnas och det var ofta själva kruxet. Hur fick man patienter att minnas saker som de glömt bort? Freud utvecklade ett antal (ifrågasatta) metoder som drömtydning, hypnos, fri association o.s.v. som han trodde var metoder för att få fram minnen ur patienternas omedvetna. Idag vet vi att en bra psykoterapeut är försiktig med att göra uttydningar, men inte Freud. Han ansåg det tvärtom omöjlig för en vanlig människa som inte hade skolats i hans egen lära att kunna tyda drömmar och minnen, trots då att han själv ändrade uppfattning i sakfrågar flera gånger under sin karriär. Nadja Ljunggren har beskrivit Freuds tankesätt bra i boken “Psykologi för gymnasiet“, Freud tänkte nämligen att:

“Drömmaren kan inte på egen hand göra en analys och få fram den latenta drömmen utan behöver hjälp av en utbildad psykoanalytiker, alltså en person som har skolats i Freuds behandlingsmetod psykoanalys och vet hur drömspråket fungerar.”

Psykologi för gymnasiet – s. 28

Resultatet blev ibland ganska bisarrt och i efterhand är det svårt att inte misstänka att många av Freuds uttydningar hade stora inslag av saker som rörde sig inne i hans eget huvud. Freud betonade sexualiteten i väldigt stor utsträckning, och detta var något som till och med några av hans lärjungar inte höll med om. En av dessa lärjungar var Carl Gustav Jung, som till en början ansågs vara Freuds “kronprins”. Tillsammans reste de till USA och introducerade psykoanalysen där med betydligt större framgång än i Europa. I Nadja Ljunggrens bok kan vi läsa:

“Det fanns ett antal punkter där Freud och Jung inte var överens. Det rörde främst religionens och sexualitetens roll i människans liv, där Jung betonade religionen och Freud sexualiteten. (…) Under resan till USA ägnade sig Freud och Jung åt att analysera varandras drömmar.”

Psykologi för gymnasiet – s. 67

De ägnade sig alltså åt att försöka tolka varandras drömmar och minnen, och som sagt, en bra psykoterapeut är försiktig med att “veta” och eller dra förhastade slutsatser. Men Freud och Jung hade inte riktigt förstått vikten av detta. Nadja Ljunggren skriver:

” Till en början berättade de ocensurerat och diskuterade möjliga tolkningar. Men de upplevde båda två att den andre inte var öppen för några andra infallsvinklar än den egna. Det sägs att Freud blev mer återhållssam med att anförtro sina drömmar åt Jung och att denne blev sårad av det han upplevde som ett avståndstagande från honom som person.”

Psykologi för gymnasiet s. 67

Det är lite ironiskt att Freud inte lyckades ringa in och förstå problemet med en terapeut som har ett “vetande” förhållningssätt – (något som Jung senare gjorde) nämligen att patienten får svårt att uppleva förtroende för terapeuten och istället sluter sig och inte sällan att uppstår konflikt mellan patient och terapeut. Freud och Jung kunde aldrig komma överens och det blev en livslång brytning mellan dem, och Jung blev aldrig Freuds “kronprins”. På senare tid har jag funderat kring hur många av dagens psykologer som egentligen orkade sig igenom psykologiböckerna. Alla tycks minnas Freud och vad han förespråkade, men långt ifrån alla tycks ha förstått vikten av att inte gå in i samtal med en expertvetande attityd.

I bjärt kontrast mot Freuds syn på terapeutens hållning (och tyvärr även i flera efterkommande terapiformer) står det förhållningssätt som har utvecklats inom mentaliseringsbaserad terapi (MBT). Wallroth och Rydén förklarar hur en terapeut bör förhålla sig:

“»Icke-vetande« är ett nyckelord när det gäller terapeutens förhållningssätt i MBT. Det markerar att vi aldrig kan veta vad som händer i en annan människas huvud med fullständig säkerhet och att terapeuten därför måste avhålla sig från tvärsäkra påståenden om vad patienten tänker eller känner. En tvärsäker experthållning – något som tyvärr inte är alltför ovanligt vare sig bland psykodynamiska eller kognitiva terapeuter – hjälper inte till att utveckla patientens mentaliseringsförmåga. En sådan inställning riskerar i stället att bryta ner både mentaliseringsförmågan och realitetsprövningen (…). Tvärsäkerhet är för övrigt alltid ett varningstecken som indikerar att mentaliseringsförmågan brister, i psykoterapi såväl som i livet i övrigt. Så fort man känner sig hundraprocentigt säker på vad en annan människa tänker eller känner, bör man stanna upp och fundera över vad man håller på med.”

Mentalisering – att leka med verkligheten s. 264

Med andra ord, vetande förhållningssätt leder till kass mentaliseringsförmåga. Kass mentaliseringsförmåga leder ofta till ångest eftersom vi inte kan förstå varför vi känner på ett visst sätt, eller andra problem. Jag uppmuntrar alla som läser det här att försöka att noggrant tänka på det här, att inte vara tvärsäkra om ni inte verkligen, verkligen, verkligen har anledning att vara säkra när vi pratar om våra egna och andras känslor, tankar, avsikter och beteenden o.s.v. Då kommer ni med stor sannolikhet få ett betydligt mer harmoniskt och mindre konfliktartat liv, även i form av färre inre konflikter och ångest.