Alla mina eget perspektiv

Hjärtinfarkt nästa?

Jag har fått höra några gånger den senaste tiden att jag inte ska diagnosticera mig själv. Nu råkar det vara så att jag har svårt att undvika att inte tänka och fundera på min egen tillvaro, och då kommer jag ju alltid att landa i något slags uppfattning. Jag får nog rentav medge att detta är något som jag har gjort mer aktivt senaste åren och som jag i nuläget är otroligt glad över, något som mer eller mindre har räddat mitt liv.

För några veckor sedan tror jag att min hjärna var väldigt nära att genomgå en neurokemisk genomklappning. Det låter kanske aningen tekniskt i sammanhanget, men kortfattat kan man säga att ALLT vi upplever är resultatet av utsöndring av olika hormoner och ämnen i kroppen. De flesta känner säkert till dopamin, efedrin, oxytocin etc, som är substanser som gör att vi känner oss glada, lättade, förälskade osv, jag kallar dem “glädjehormoner”. Å andra sidan har vi t ex kortisol, som utsöndras under stress, jag kallar dem “stresshormoner”. Vad som får oss att känna stress tror jag delvis är gemensamt för alla människor, men också delvis väldigt individuellt, vi föds alla med olika biologiska förutsättningar och vi påverkas av vår uppväxt, händelser, erfarenheter och vår omgivning, livet helt enkelt. Jag tror att det är väldigt viktigt att var och en själv funderar på sina egna erfarenheter och vad som kan orsaka stress hos en själv (jag kommer i senare inlägg försöka förklara vad man gör sedan). För det är inte nödvändigtvis så att man tycker att man är stressad (jag har själv ansett mig vara en “stresstålig” person) även om nivåerna av kortisol är konstant höga. Problemet är bara att om man går runt med konstant höga nivåer av stresshormon, medvetet eller omedvetet, så kan produktionen av glädjehormonerna slås ut, och man hamnar i ett tillstånd där man inte kan känna glädje. Ett tillstånd som vi ofta kallar att bli “utbränd” eller att “gå in i väggen”. Det var därför som läkaren som akutsjukskrev mig för stress för några veckor sedan frågade om jag kunde känna glädje, för att avgöra om jag gått med min stress så länge att min produktion av glädjehormon hade slagits ut eller inte.

Min tanke är att försöka förklara min egen väg fram till mina senaste insikter, hur jag av dels aktivt tänkande, dels en massa slump, mer eller mindre lyckades rädda livet på mig själv. För drygt en vecka sedan träffade jag en psykolog för att diskutera min situation. Jag drog kortfattat min story fram till dagen då jag insåg min stress och avslutade med “… och då insåg jag att nästa steg var hjärtinfarkt..” varpå psykologen fyllde i “..ja, eller stroke…”. Det är svårt att inte göra det här till en stor grej i livet och jag vill gärna få det berättat, vilket jag planerar att göra genom ett antal inlägg framöver, så håll utkik!